Jösses!

God (faktiskt) amerikansk öl

Klockan är tolv på natten, jag har just kommit tillbaka till rummet efter att ha suttit och druckit öl på verandan från typ nio eller så. Och folk är fortfarande kvar i labbet. Deadlinen på uppgifterna var vid lunch, och folk är fortfarande inte klara! Och stackars Mark (vår lärare) har varit i labbet från halv åtta i morse och är fortfarande kvar och läser och rättar folks texter efterhand som de blir klara! Herregud!
Och det är inte ens en svår uppgift: välj en art som du gillar, leta upp en 10 exemplar i ditt prov, titta på dem, kolla hur långa de är och hur de ser ut, leta upp några ex i ett prov från herbariet, titta på dem och ta lite mått, läs vad folk skrivit om arten i några böcker (max 20 rader per bok). Sammanfatta det hela på en A4 - min art heter det här - den ser ut såhär - jämfört med det andra provet är det såhär och såhär - jämfört med böckerna är den lite kortare eller nåt. Inte så svårt.
Och ok, vissa har haft det svårare med de andra uppgifterna och behöver lite mer tid och det är väl helt ok, men jag blir förbannad på dem som helt enkelt inte fattar eller bara är störda. Som mina vänner från Balkan - en gör det superdupersvårt för sig och behöver jättemycket hjälp för att reda ut allt (=fint att du är ambitiös, men herregud - välj dina ögonblick och förstå att du genom att göra såhär beslagtar läraren för alla andra) - och den andra verkar bara inte förstå. Hon frågar mig hur man ska göra, sen frågar hon Byron, sen Jaime, sen Mark, sen Nathan, sen mig igen och jag kan inte dra någon annan slutsats än att hon är dum i huvudet. Och så säger hon att det är så svårt med engelskan - men herregud! Har du varit doktorand i tre år så bör du väl för fan kunna skriva en enkel grundläggande text på engelska! Uppenbarligen inte så i Makedonien...
Vad som gör mig mest upprörd är dock att de inte ser hur det påverkar stackars Mark som är helt slut. Är klockan tolv på natten och jag måste fråga min lärare något och jag ser att han är trött och jag vet att han har massor kvar att göra, då frågar jag kort och koncist och ser till att tacka honom för att han tar sig tid. Men icke. Här är det den som skriker högst som vinner och det gäller bara att armbåga sig fram utan hänsyn till någon annan. Kanske är det någon slags öst-mentalitet som de inte själv rår för, men störigt är det hur som helst!
I och för sig kan man kanske också tycka att Mark får skylla sig lite själv för att han är för snäll och inte ser till att folk vet att deadline är deadline eller säger ifrån när han fått nog. Men han gör det ju för vår skull! Han är verkligen en hjälte och jag hoppas att folk förstår att tacka honom ordentligt. Just nu, när jag lämnade labbet, såg han bara helt förtvivlad ut, och under vin/ölpausen innan middagen berättade han hur han bara längtade hem till sin dotter och fru. Stackars kille.