Äntligen hemma!

Efter en lång resa är jag äntligen hemma i Lund igen. Åkte iväg från Lakeside klockan 8 igår morse, tillbringade en tre-fyra timmar på djurparken i Sioux Falls med Peter och Judy (föreståndaren med fru), väntade i två timmar på att checka in, checkade in och fick sen reda på att planet var försenat. Ett tag såg det ut som om jag skulle missa min anslutning i Chicago, men som tur var kom vi iväg i hyfsad tid från Sioux Falls och jag kom till Köpenhamn som planerat klockan halv två idag. Skönt att vara hemma!
Så nu har jag packat upp, duschat, druckit lite gott svenskt kaffe och ska försöka hålla mig vaken tills det är dags att sova (fick inte sovit mycket på planet direkt). Och ska försöka hålla mig ifrån att börja fixa med allt som det ska fixas med (alla som måste mailas, kvitton som ska redovisas osv) - det kan jag ta itu med imorrn.

Klassbild

Jösses!

God (faktiskt) amerikansk öl

Klockan är tolv på natten, jag har just kommit tillbaka till rummet efter att ha suttit och druckit öl på verandan från typ nio eller så. Och folk är fortfarande kvar i labbet. Deadlinen på uppgifterna var vid lunch, och folk är fortfarande inte klara! Och stackars Mark (vår lärare) har varit i labbet från halv åtta i morse och är fortfarande kvar och läser och rättar folks texter efterhand som de blir klara! Herregud!
Och det är inte ens en svår uppgift: välj en art som du gillar, leta upp en 10 exemplar i ditt prov, titta på dem, kolla hur långa de är och hur de ser ut, leta upp några ex i ett prov från herbariet, titta på dem och ta lite mått, läs vad folk skrivit om arten i några böcker (max 20 rader per bok). Sammanfatta det hela på en A4 - min art heter det här - den ser ut såhär - jämfört med det andra provet är det såhär och såhär - jämfört med böckerna är den lite kortare eller nåt. Inte så svårt.
Och ok, vissa har haft det svårare med de andra uppgifterna och behöver lite mer tid och det är väl helt ok, men jag blir förbannad på dem som helt enkelt inte fattar eller bara är störda. Som mina vänner från Balkan - en gör det superdupersvårt för sig och behöver jättemycket hjälp för att reda ut allt (=fint att du är ambitiös, men herregud - välj dina ögonblick och förstå att du genom att göra såhär beslagtar läraren för alla andra) - och den andra verkar bara inte förstå. Hon frågar mig hur man ska göra, sen frågar hon Byron, sen Jaime, sen Mark, sen Nathan, sen mig igen och jag kan inte dra någon annan slutsats än att hon är dum i huvudet. Och så säger hon att det är så svårt med engelskan - men herregud! Har du varit doktorand i tre år så bör du väl för fan kunna skriva en enkel grundläggande text på engelska! Uppenbarligen inte så i Makedonien...
Vad som gör mig mest upprörd är dock att de inte ser hur det påverkar stackars Mark som är helt slut. Är klockan tolv på natten och jag måste fråga min lärare något och jag ser att han är trött och jag vet att han har massor kvar att göra, då frågar jag kort och koncist och ser till att tacka honom för att han tar sig tid. Men icke. Här är det den som skriker högst som vinner och det gäller bara att armbåga sig fram utan hänsyn till någon annan. Kanske är det någon slags öst-mentalitet som de inte själv rår för, men störigt är det hur som helst!
I och för sig kan man kanske också tycka att Mark får skylla sig lite själv för att han är för snäll och inte ser till att folk vet att deadline är deadline eller säger ifrån när han fått nog. Men han gör det ju för vår skull! Han är verkligen en hjälte och jag hoppas att folk förstår att tacka honom ordentligt. Just nu, när jag lämnade labbet, såg han bara helt förtvivlad ut, och under vin/ölpausen innan middagen berättade han hur han bara längtade hem till sin dotter och fru. Stackars kille.

Klar

Alla 50 arter identifierade, inlagda i databasen, kollade; tre arter identifierade, inringade och inlämnade till den fasta samlingen; 3 A4 skrivna om Mastogloia grevillei, kollade, lästa och godkända = färdig med kursen! Gött! Deadlinen var i och för sig vid lunch, men jag och Chiji var den enda som var färdiga (och hade tid att sitta och dricka vin på verandan innan middagen). Hurra!
Var faktiskt färdig redan igår så en tre-fyra timmar igår kväll ägnades åt att designa en klasströja. Tydligen är det så i USA att man gör tröjor varje gång man gör nåt - när man går en kurs, går på konferens eller vad som helst. Jag var ganska oentusiastisk eftersom jag nästan aldrig använder t-shirts och tycker hela idén är ganska överflödig, men eftersom jag inte hade något bättre att göra började jag leka med photoshop. Och resultatet, fyra timmar senare, var faktiskt riktigt bra. Ganska nördigt och internt, det medges, men det är väl lite av idén. De senaste dagarna har vi, medan vi pausat och kastat frisbee, utvecklat superhjältekaraktärer till oss alla. Jag är då "Cyclo-woman" till exempel. Igår bestämde jag och grabbarna att våra superhjältar dock lämnat de andra och gått över till den mörka sidan. Så hela t-shirt idén bygger ganska mycket på det och utelämnar i stort sett alla andra på kursen. Fick en del sura miner från några av tjejerna, men dels så började idén som en privat liten photoshoplek som inte var tänkt att bli en t-shirt och dels så hade det inte blivit något alls om inte jag gjort det här. Så, som jag sa till en som klagade, Frankly, my dear, I don't give a damn! Det sammanfattar dock ganska bra det jag stör mig på mest hos vissa på denna kurs (dock inte serbiskan denna gången - hon tyckte idén var bra): man klagar på andras idéer men man gör inte ett skit själv!
Nåja, idag åkte i alla fall jag och Jessica (som tog kursen för två år sedan och nu har varit tillbaka och hängt och forskat i tre veckor) fram och tillbaka till tryckeriet för att få katalog, få folk att välja, lämna filer osv osv. Men förhoppningsvis kan vi få våra grejer imorrn. Vore kanon!

Nu är det kväll här igen (klockan är väl 9) och jag ska ta mig en dusch och sen se hur det går för de stackare som är kvar på labbet. Klockan 11 har Jessica utlovat partaj och champagne på verandan - hurra!

en vecka kvar

Nu börjar det vara "den sista" om allt. Den sista söndagen, den sista måndagen osv osv. Skönt! Även om jag trivs här ska det bli skönt att komma hem. Och skönt att sluta titta på diatoméer var eviga dag...
Har, som sagt, blivit färdig med mina 50 diatoméer (ett av målen med kursen), måste bara ta foto på en av dem som jag missat. Och försöka överföra databasen i något vettigt format så att jag kan använda den på min dator också.
Nu har jag bara "species treatment" kvar. Ska fokusera på en art och skriva ihop en A4 med olika typer av info om den och sätta ihop en sida med bilder. Det är nog ganska lugnt, men just idag känner jag mig oerhört oinspirerad... Hoppas att en lugnt kväll och lite sömn ska göra att jag är mer entusiastisk imorrn.

Igår var en bra dag - labbade lite, läste lite i solen och åkte på kvällen till Peter (chef för hela Lakeside) och Judy som bjöd på grillat. Trevlig! Men bäst var att när Jaime, Byron och Nathan efter middagen skulle gå ut och kasta frisbee så frågade de mig med: "Linda, you coming?" sa Byron med sin sköna Jamaica-Karibien-dialekt. "Sure" svarade jag (eftersom frisbee är kul och eftersom de är mina bästa vänner på kursen och jag inte hade någon större lust att stanna kvar och snacka med tjejerna). "Of course you are - you're one of the guys. Let the other girls sit there on the porch, you hang out with us"! Hurra! Jag är en av grabbarna! När jag sa tack och att det var skönt att höra sa Byron "Sure. You're no girlie girl, you're more like us - relaxed, laid back, not so nervous, likes to take it easy and have fun".
Ingen stor grej egentligen men väldigt positivt för mig! Alltid skönt att höra att de som jag själv gillar mest också gillar mig. Och att de VILL att jag ska vara med och hänga med dem, att de gillar att hänga med mig lika mycket som jag gillar att hänga med dem.
Kul! Har ju alltid varit en av grabbarna mer än en av tjejerna (med vissa undantag, men då har tjejerna i och för sig varit ganska grabbiga tjejer :-) men aldrig har någon verkligen bekräftat det, och dessutom så positivt. Kommer sakna mitt lilla gäng - Byron och Jaime. Två schyssta grabbar och dessutom bägge pappor (Jaime till en halvårig tjej och Byron till en femårig kille som han tar hand om själv) - mogna men sköna. Och roliga. Bra bekantskaper.
Tjejerna kommer jag däremot inte sakna speciellt. Jelena och Elena tycker jag, som bekant, inte om. Lourdes (som är teaching assistant) är fortfarande ganska störig och tar sig själv på lite för stort allvar (och ger mig lust att säga "ursäkta, men du ska gå upp med ditt exjobb när du kommer hem, vi andra doktorerar, så tagga ner lite"). Maria de Lourdes är i och för sig trevlig men jag har inte fått så mycket kontakt med henne så det finns inte så mycket att sakna. Trevligast av dem är Ruchi som också inte är så överspänd och också gillar att hänga med grabbarna imellanåt, så henne kommer jag kanske också sakna lite.

Vi får väl se. Just nu saknar jag i alla fall Jonas och hemmet mest av allt.

50! (fast bara 49 på bilden...)

Midsommar

Klockan är 19.30 och jag firar midsommar mest genom att inte jobba mer ikväll. Ska också ta ett bad snart. Och har druckit två öl (har en trevlig tradition i att vi går ner till verandan som överblickar sjön vid klockan 17 och dricker lite öl innan middagen klockan 18 - känner mig idag nästan ganska full efter två öl... Skyller på att jag jobbat så hårt hela eftermiddagen och att det varit 30 grader varmt och jag bara druckit kaffe...).
Trivs bra här annars men det känns lite vemodigt just ikväll. Längtar till kasedans och midsommarstång i Hofterup. Eller var som helst i Sverige. Men det får bli nästa år.
Idag har jag i alla fall fått ihop mina 50 diatoméer så det är jag nöjd med. Målet för veckan är uppnåt. Nu ska jag bara fotograftera alla och sen kan jag fokusera på de andra två uppgifter vi har.


En av de runda diatoméer jag jobbat med hela dagen. Fina men supersvåra att artbestämma. Detta är i alla fall Cyclotella meninghiniana:

Lång dag

Näst högsta punkten i Iowa - de byggde till och med ett torn under depressionen...

Tillbaka "hemma" efter en lång dag med mycket bilåkande. Men det gick bättre än förväntat faktiskt - minibussen har en bra AC så det var riktigt skönt och folk var ganska lugna och tysta. Besökte den näst högsta punkten i Iowa (wow?!), Iowas enda vitmoss-mosse (där jag och Ruchi blev de coolaste i klassen eftersom vi var de enda utan vadarstövlar som vågade följa efter Mark ut - av med stövlar och strumpor, kavla upp shortsen och knalla ut i vattnet...) och sen Steve i hans SEM-lab. Tittade där på bild efter bild efter bild av diatoméer och till slut var det riktigt riktigt segt. Men då bar det hemåt igen - tre timmar och nu är vi här och snart är det middag. Hurra!

En sak undrar jag dock - hur är den människa funtad som ständigt, när det ska spelas musik (till exempel i bilen), vill koppla i sin I-pod och köra en spellista med sådana hits som "Bailando", Las Ketchup, Günther och annat i samma kategori (=riktigt riktigt dålig eurodisco-skräpmusik)??? Och på allvar tycker att det är bra??? Jag har nu hört Bailando tills jag kräks - det var en sommarhit typ år 2000 för tusan - det har kommit så mycket musik sedan dess, hur kan det vara din bästa låt???? Märkligt är också att ingen annan tycker att det är dåligt utan folk är sådär "yeah - that's a great song"... Kanske är det jag som är hopplöst ute och inte har förstått att det har kommit en skräpmusiksrevival. Eller så lider andra också i tystnad. Och det är inte det att jag inte kan gilla lite eurodiscoskräp då och då, men VARJE gång det ska spelas musik? Tack gode gud för min egen I-pod...

Rutin

Mark föreläser i ett kärr

Saker och ting har mest trampat på i gamla mönster de senaste tre dagarna:

• frukost 7
• skypa med Jonas
• gå till labbet
• Mark har genomgång av dagen 8
• titta i mikroskop/preparera prover (=koka diatoméerna i syra)/ta fotografier av diatoméer/lägga upp foto och beskrivning i databasen 8-12
• äta lunch 12
• gå tillbaka till labbet
• eventuellt ha föreläsning någon timme
• eventuellt åka ut i fält någon timme
• tillbaka i labbet
• titta i mikroskop osv
• middag 18
• tillbaka till labbet
• titta lite mer i mikroskop/photoshoppa bilder (tisdagar = föreläsning för vanligt folk 19.30 - igår om en resa till Sibirien)
• tillbaka till rummet
• titta lite på tv på datorn - läsa - sova

Vädret är fortfarande vackert - verkar som om åskan och regnet och stormarna dragit bort nu. Igår var vi ute i ett kärr och samlade lite mer diatoméer och försökte borra lite. Inte så spännande men skönt att komma ut. Imorrn blir det dock lite ändring - ska åka på heldagsexkursion till en mosse ("den enda vitmosse-mossen här i närheten". Ska inte bli särskilt spännande med tanke på att jag sett otaliga mossar i Sverige, men men...) och sen till ett lab med skanningelektronmikroskop. Det ska i och för sig bli intressant att se, men med tanke på att vi måste åka klockan 6 på morgonen eftersom resan till mikroskopet tar 3 timmar känner jag mig sådär måttligt entusiastisk. Hade nog hellre stannat hemma och identifierat klart mina diatoméer. Dessutom är inte tanken på 6 timmar i en liten buss med serbiskan och makedonskan sådär jättelockande...

Saker och ting har dock lugnat ner sig lite sen helgen. Det är en bättre stämning i labbet och allt känns riktigt bra. Tror att nye läraren Mark har ett finger med i spelet - han är väldigt trevlig och glad och skojfrisk, men samtidigt mer auktoritär än Sarah, och det gör saker och ting lite lättare.

Dagens diatoméfavorit = den sexiga diatomén Gomphonema acuminatum:

Internet 2

Internätet är tillbaka! I alla fall i rummen. Hurra!

Har nu identifierat 35 av 50 diatoméer - här följer några favoriter:

Mumien - Meridion circulare:


Den största hittills - Pinnularia neomajor:


En av de snyggaste (och lättaste att identifiera) - Stauroneis phoenicenteron:

Och ett jobbfoto - Mark tillverkar "slides" (vad heter det på svenska?)

Internet

Internätet ligger nere på området för tillfället, störigt! Har just nu åkt till ett café med trådlöst för att kunna kolla mail mm. Hoppas hoppas hoppas att det kommer upp igen snart, men kommer det inga blogginlägg så vet ni vad det beror på...

Allt är bra igen annars - nya veckan har börjat och toleransen är lite högre igen. Behövde nog en vilo- och klagohelg för att få lite ny energi. Mark, nya läraren, verkar superbra - glad och entusiastisk - så det är bra!

hur gick det sen?

Jodå, dagen blev helt ok. Stack ner mot labbet efter att ha skrivit av mig och tänkte leta upp en trevlig plats att sitta och läsa på. Mötte Byron och Nathan som skulle paddla kanot och de frågade om jag ville hänga på. Så det gjorde jag - satt i mitten och njöt av solsken och värme i en timme eller så medan vi paddlade runt på sjön. Har verkligen varit toppenväder - säkert 28 grader och soligt. Hela sjön var full av motorbåtar som ankrat och där folk låg och hade det bra. Nästan hela området runt sjön är bebyggt (allt utom Lakeside) och alla har bryggor och båtar. Ganska fantastiskt. Så det var schysst. När vi kom tillbaka tog jag ett dopp från bryggan (förbjudet, men alla de "coola" unga amerikanarna i ekologiklassen gjorde det) - ganska kallt (17?) men skönt!
Satt sen i solen utanför labbet och torkade och läste i några timmar. När klockan blev fem försökte Jelena få ihop alla så att de kunde åka till stan men jag sa ifrån att jag inte hade lust. Nathan, som skulle ut med några andra typer, och Jaime, som var försvunnen, slapp också (men först efter att hon påpekat att "you are abandoning us! You are not allowed to stay here. You traitors". Byron ville egentligen inte men kunde inte stå emot. Så de åkte och jag kom tillbaka till rummet, tog ett bad och ska nu äta lite mackor och ost och kolla på Life och Huset Elliot och läsa min bok. De kommer säkert att ha trevligt, men det känns ganska skönt att tillbringa kvällen på egen hand.

Misantropen

Två veckors mer eller mindre konstant samvaro börjar tära lite på gruppen nu. Skulle ha "fest" igår för Sarah som åkte iväg idag och hela det arrangemanget blev bara väldigt konstigt. De som skulle handla lite snacks och öl var borta i två timmar (medan vi andra började undra mer och mer vad som var på gång egentligen) och sen, när de äntligen kom vid nio på kvällen, så skulle det ordnas och fixas och planeras. Och vi skulle inte sitta på verandan där vi brukar sitta utan vi skulle sitta på ett annat ställe, och vi fick inte börja dricka öl/vin förrän Sarah kom för det skulle vara en överraskning (?!) och till slut lackade jag och Jaime ur. Hela tiden ska det planeras och hela tiden måste alla vara med på allt - jag pallar inte mer! Som nu precis när jag satt utanför mitt rum och kollade på matchen: Jelena kommer och säger "ok, you have two choises for tonight: either you watch movie on my computer or you wach game with Jaime. Or you go with Chiji who's going somewhere else" !? Och jag blir bara stum och frågar tillslut "vaddå, måste jag bestämma mig nu eller?" "Yes, I just want to know what people want to do" "Well fuck you - I'll do whatever I want with or without you" sa jag inte men tänkte. Jag menar - herregud! Låt mig vara i fred! Låt alla människor göra vad de vill! Hon är verkligen den bossigaste diktatormänniska jag nånsin mött! Jag meddelade i alla fall att jag tänkte kolla på fotbollen och då berättade hon att hon bestämt att de som ville kolla på fotboll och de som ville kolla på film ska göra det på samma ställe så att vi i alla fall är tillsammans... Whatever, tänkte jag, planera du så får vi se hur det blir. Men du kanske borde uppmärksamma det faktum att numera är det så att vi andra (i alla fall jag och grabbarna) anstränger oss för att inte vara på samma ställe som du mer än absolut nödvändigt... Sen kom hon förbi igen och meddelade att klockan fem ska vi mötas i labbet och då ska vi åka till stan. ??? Jag sa att jag nog inte hade lust med det och då blev hon lite sur. Men inte en chans att jag tänker åka till stan ikväll - jag vill verkligen INTE umgås med dessa människor mer än nödvändigt just nu. Jag vill vara för mig själv och sköta mig själv (och typ kolla fotboll med grabbarna sen). Så nu har jag bestämt mig för att sluta vara schyssta tjejen och bli enstöringen i stället. Och om Jelena då tycker jag är trist - desto bättre. Då kanske hon äntligen lämnar mig i fred...

Och inte vet de hur man säger "please" heller, Jelena och makedonskan. Hela tiden kommenderas det hit och dit men inte nånsin ett tack. Jaime sa ifrån igår att om de inte säger "please" kommer han inte svara längre. Då började de snacka om hur mycket "please" och "thank you" det är i USA och att på balkan är det inte alls så och hur fånigt det är här. Jovisst - men man kanske ska ta seden dit man kommer och i alla fall försöka vara trevlig mot folk om man inte vill uppfattas som dum i huvudet. Men i och för sig - hos dem så röker ju folk och dricker sprit inne i labben och alla roffar åt sig vad de vill ha utan tanke på andra (enligt deras egna berättelser) så vad kan man förvänta sig...

Så idag är en djupt människoföraktande dag. Eller kanske snarare "tjejer-från-serbien-och-makedonien-föraktande". Det är ok. Speciellt som jag vet att jag inte är ensam om mina tankar.

Näe, jag ska ta min bok och gå och sätta mig i skuggan under ett träd (supervackert väder idag) och sköta mig själv nu. Och kvällen ska jag tillbringa med Huset Elliot och Life. Ensam. Om jag inte kollar på Colombia-Peru matchen.

Väder

Vädret här är verkligen galet. Eller, inte så mycket just här där solen just nu skiner och läget är ganska gött, men i resten av delstaten. 55 av de 99 kommunerna i Iowa är katastrofområden och vi får ständigt nya mail från cheferna på Iowa University om hur läget är och att alla uppmanas att hjälpa till och bita ihop (vi är dock såpass långt därifrån att det inte finns mycket vi kan göra).

Lite från senaste mailet:

"As you know, the flooding situation on campus, in the community, and in our region is growing more dire by the minute. (...) We will very soon see unprecedented threats to our campus and community, and our resolve and collaborative spirit will be both required and tested. We will all be affected by this disaster in some way."

De räknar med att det kommer att ta flera veckor innan stora delar av universitetet kan användas igen... Galet.

Men, som sagt, här är det än så länge lungt. Och vi ligger rätt högt upp och har inga floder eller åar/bäckar i närheten så vi klarar oss nog bra. Börjar dock oroa mig lite för hur det ska gå med Sioux Falls där flygplatsen ligger. Men det är ju två veckor tills jag ska hem så jag får försöka spara oron lite.

Drama

Mamma kalkon letar efter sina små kycklingar bakom diatomélabbet

Om någon mot förmodan (förutom mamma) följer väderleksrapporterna kan jag meddela att vi alla är helt oskadda och mår bra. Har haft ganska våldsamt väder idag med åska och regn och efter middagen var det "tornado alert" (alltså inte bara "tornado watch" som det har varit ett par gånger tidigare). Runt klockan sju började sirenerna tjuta och då var det bara ta sin påse med allt det viktigaste (=dator, ipod, usb-minne och plånbok) och rusa till skyddsrummet. Satt där i en timme och lyssnade på radio men båda tornadona drog åt annat håll och inget hände här. Är fortfarande "tornado watch" dock så jag ska nog ha påsen packad vid dörren i natt...

Tydligen är vädret ovanligt dramatiskt här i år - våldsamma översvämningar i hela Iowa, speciellt runt de större städerna. Här märker vi inte mycket av det förutom att vattenståndet i sjön är högre än det brukar vara. Och att en av våra lärare (Steve, som mest var här och hjälpte till och hängde och var en superbra hjälp när det kom till att identifiera diatoméer) blev tvungen att sticka eftersom hans hus blivit helt översvämmat.

Imorgon skulle vi egentligen på fältutflykt hela dagen, men det blir inte av. Dels är vädret dåligt, dels hittar vi inte en chaufför till (behöver två som rattar bil). Men det känns ganska skönt på sätt och vis – är sådär sugen på att åka i fyra timmar enkel väg för att titta på nåt och sen åka hem igen. Så då har vi bestämt att alla ska ge små presentationer på typ en kvart om sitt land, sin forskning eller vad de nu vill. Har googlat lite bilder på Lund: universitetet, domkyrkan, promoveringen osv, och tänkte att jag slänger ihop en liten presentation av det och några schyssta Grönlandsbilder.

Har idag också bondat lite med grabbarna på kursen. Vi gick och tog en öl på altanen klockan 17 (som traditionen är – öl efter kursen innan middagen) och så småningom gled samtalet in på de andra i gruppen. Och plötsligt märkte jag att jag inte är den enda som stör mig på makedonska tjejen som hela tiden ställer jättekonstiga frågor, beter sig och ser ut att vara hög (eller bara tappad bakom flötet) och envisas med att kalla Sarah för ”teacher”. ”Teacher, could you help me?” ”Teacher, what is this?” osv osv, eller på slovenska tjejen som hela tiden ropar på mig att komma och titta på hennes grejer (som om jag ska kunna veta nåt om dem?!) och som hela tiden delar med sig av sina råd om allt möjligt – från hur man identifierar diatoméer till hur man äter näringsriktig mat. Trevlig i en lite lagom dos men jag orkar inte med henne speciellt länge. ”Linda, come here , I want to show you this Pinnularia” ”Well, actually, you have to focus like this on your sample” osv osv. Hela tiden ska hon berätta hur folk ska göra och hur saker ligger till. Störigt! Och ganska pinsamt när hon talar om för amerikanerna hur saker och ting går till i USA.
Nåja, hur som helst var det ganska skönt att höra att de andra tänkte i samma banor och störde sig på samma saker. Man känner sig inte riktigt så intolerant som man kanske är…Dagens diatomé: Cymbella mexicana (egenhändigt fotad och redigerad)

Vecka två...

...har börjat bra. Haft två dagar med vackert väder - solsken och kanske 24 grader varmt. Tog tillfället i akt och åkte ut med kanoter igår för att samla material. Kul! Speciellt som jag och Jaime, som delade kanot, var västa superkanotarna! Jajemen - styrde som proffs och tog oss först tillbaka över sjön i motvind. Idag har jag träningsvärk i armarna...
Idag åkte vi ut med en lite större båt (pontoon boat, vad nu det är på svenska) och tog lite fler prover. Var också ok och skönt att komma ut, men jag har svårt att bli jätteengagerad. Jag ska ju trots allt inte titta på vatten eller levande diatoméer alls, utan bara döda och begravna. Så lite segt var det kanske...
Annars händer det inte så mycket förutom att avloppspumparna gått sönder så att vi inte kan använda något vatten. Bajamajor har ställts ut så det funkar rätt bra, men det är ju typiskt att det händer just denna veckan då det dessutom är 20 högstadielärare från Iowa här och går kurs...

Nu ska jag titta på fotbollen (kanske bara höjdpunkterna eftersom jag vet vad det blev). Tänkte kolla på det i labbet, men då var vi ute med båten, och dessutom kom inte det trådlösa nätverket igång förrän nu ikväll.Sarah rattar båtJag åker båt...

En vecka klar

Landskapet häromkring - som Skåne men större

Japp, tiden har gått väldigt fort och vi har hela tiden haft ganska fullt upp och nu är det söndag igen och en vecka sedan jag kom hit. Har varit en bra vecka - lärt mig massor om diatoméer och haft riktigt trevligt under tiden.

Vädret har varit sådär, men ändå ok. Runt 20 grader och molnigt/regnigt/blåsigt för det mesta. Igår och idag var det dock fint (men fuktigt!). På kvällarna och nätterna har det varit våldsamma åskväder som väckt mig flera gånger, men ännu har det inte åskat på dagen. I torsdags (tror jag) hade vi dock "tornado warning", så det var ju lite spännande. Nån tornado blev det dock inte, bara regn och vind igen.

Helgen har mest inneburit labbarbete - finns inte så jättemycket annat att göra här (speciellt när vädret är trist) och alla andra hänger i labbet så då är det ganska trevligt. Igår tog vi dock en tur till Wal-Mart igen (vilken hemsk affär det är!) och handlade kött och vin och öl och annat för grillkvällen vi hade på kvällen. Vi får ingen mat på lördag kväll och söndag morgon så då gäller det att fixa själv. Nathan från Kanada var värsta grillmästaren så vi åt stek, kyckling grillad på ölburk, grillad majs, grillade päron och potatis i folie (= mitt bidrag). Mycket trevligt! Satt på terassen och åt och snackade och såg på åskan över sjön. Kul också att kursledare-Sarah och Eugene (Gene) Stoermer som är typ diatomékännarnas kung, runt 70 år och verkligen superauktoriteten när det kommer till kiselalger, och som hängt på labbet nästan hela veckan, också hängde på. Det är verkligen en väldigt trevlig och informell, avslappnad atmosfär här!

Idag sov jag fram till lunch (eftersom vi inte fick frukost) och sen jobbade jag till och från i labbet tills det var dags för middag (mackor). Efter middagen spelade jag, Jelena, Jamie, Nathan och Chiji volleyboll på sandplanen som finns här. Hittills har jag alltid avskytt volleyboll och varit riktigt dålig men idag gick det riktigt bra! Kanske för att vi alla var ganska dåliga, men det var riktigt roligt! Kanske är beachvolley mer min grej än inomhusvolley - gillar att kasta mig efter bollen. Nu har jag tagit ett bad, tvättar lite kläder och ska nog gå och lägga mig ganska tidigt.


Hela gänget. Från vänster till höger: Gene Stoermer - superdiatoméexpert, Nathan från Kanada, Jelena från Serbien, Elena från Makedonien, Chiji från USA men från början från något annat ställe, vet dock inte var, jag, Maria de Lourdes från Ecuador, Jamie [Haimi] från Colombia men pluggar nu i Florida, Lourdes från Puerto Rico - Teaching Assistant, Byron från Dominikanska republiken - pluggar i Arkansas, Sarah - lärare och Ruchi från Indien - pluggar i Arkansas

Veckans resultat:

Denna veckan skulle vi identifiera och fotografera 5 diatoméer. Nästa vecka 15 och när kursen är slut ska vi ha 50. De ska in i en databas (och så tar vi med mikroskopproverna hem) som en liten referenssamling. Hoppas bara att samma diatoméer som finns i Iowa finns i Sverige...
Men visst är de fina! Svåra att artbestämma men vackra att titta på.

Cymatopleura solea

Gomphoneis eriense (den lövformade uppifrån och den trekantiga från sidan)

Diatoma vulgare

Stephanodiscus niagarae

Epithemia turgida

Äckligt!

Precis när jag publicerat föregående inlägg kände jag att något kröp på mitt knä, innanför byxorna. En myra tänkte jag och kliade till sådär som man gör men kom sen på det hemska - de har varnat för fästingar. Av med byxorna och visst - det var en fästing! Och inte en liten svart prick till fästing utan en stor jäkla amerikansk bamsefästing. Så äckligt!!! Jag hatar fästingar! Tur att den inte hann bita sig fast. Men nu kliar det och kryper så klart överallt. Blä!

lite bilder

Vägen från labbet mot mitt hus (baksidan på det är det gröna till vänster). Här är fantastiskt vackert...

Kalkonerna som bor här på ägorna. Skojiga typer.

ambitioner

Gud, mina kursare är verkligen ambitiösa människor. Klockan är nio på kvällen och jag (och två andra från kursen) var precis på en öppen kvällsföreläsning om hur grodor blir malformerade och varför (intressant) och typ alla andra jobbade i labbet och hade gjort det sen middagen klockan 18. Bara jag och Nathan från Kanada som tar det lite lugnt. I och för sig har en hel del folk med sig sina egna prover som de väl vill passa på att kolla på, men ändå. Det är ju bara andra dagen! Blir på ett sätt lite stressad, men å andra sidan så känner jag att det är ganska skönt att kunna ta det lite lugnt. Det är ju första gången jag kollar på diatoméer och då måste det få tid att sjunka in också. Om jag går upp och tittar i mikroskop i tre timmar på kvällen (efter åtta timmar på dan) kommer jag inte bli mycket klokare - jag kan ändå inte identifiera dem än. Så jag tar det lugnt och tänker nu sätta mig och se på Huset Elliot på datorn och sen (förhoppningsvis) sova gott och bli lite mindre jetlaggad.
Men jag måste säga att jag har lärt mig oerhört mycket bara på dessa två dagar. Lärarna är verkligen bra och de förklarar allt från grunden. Man förväntas inte kunna något utan de förklarar grundligt hur man ställer in mikroskopen, hur man preparerar prover osv osv. Och det är skönt för då vet man sen att man gör rätt. Det gäller bara att inte sugas med i tempot som några av de andra håller och komma ihåg att de har jobbat med diatoméer i två år redan medan jag har gjort det i två dagar. Måste påminna mig själv om att jag inte ska kunna identifiera allt ännu utan att det är just det jag är här för att lära mig. Så det blir nog bra. Dessutom är det ganska skönt att kunna gå på föreläsningar och också känna att man inte måste lära sig allt som berättas. Diatoméers evolutionära utveckling osv är inte så viktigt för mig som bara ska kolla på döda diatoméer i sediment (även om det så klart är bra och leder till ökad förståelse). Men det är lite ovant att inte "plugga" och vänta på en tenta i slutet av kursen. Men ovant på ett bra sätt.

Den första typen av diatomé jag faktiskt lyckats identifiera på egen hand: Cymatopleura solea. Duktigt av mig!

mobiltelefon

Allting har hittills funkat bra här, förutom mobiltelefonen. Den fungerade på flygplatsen i Chicago - hittade nät och allt, men här i Iowa hittar den ingenting. Bara sos-samtal funkar. Störigt, speciellt som jag ser att andra kan ringa med sina telefoner... Har försökt kolla efter lösningar, men kan inte hitta någon (om någon har något smart tips så är det bara att dela med sig).
Hur som helst så tänkte jag meddela här att man alltså inte kan ringa till mig på min mobil. Bästa sättet att få kontakt är alltså att maila, eller att skypa (lrandsalu) (eller kolla med Jonas som jag skypar med på morgonen). Eftersom jag har trådlöst nätverk här så kollar jag mailen varje dag.

Kom precis tillbaka från mitt livs första wal-mart-besök. Vilket ställe! Lyckades hitta det jag behövde - kam, solskydd (eftersom mitt hade exploderat i väskan på planet, lyckligtvis i en plastpåse) mm. Ville ockå köpa en kaffemugg och det var inte det enklaste om man inte ville ha en som var typ en halvliter. Allt är stort och mycket här. Men kaffet som serveras på mornarna, det är som te. Isch. Som tur är gillar Sarah starkt kaffe och brygger lite drickbart i labbet (= anledningen till att jag behövde en mugg).

Dag ett

Klockan är tio över fem och dag ett börjar gå mot sitt slut. Det började ganska intesivt med frukost klockan 7 (pannkakor med lönnsirap och korv - tur att de också har müsli och typ mackor...) och sen lab/föreläsning 8 till 16. Men det känns mycket bra! Gruppen på nio personer är trevlig - fyra killar och fem tjejer. Ingen är amerikan (fyra pluggar i usa, men ingen kommer härifrån från början) och alla är antingen doktorander eller i slutet av sin utbildning. Och verkar trevliga. Känns som en grupp som man kan göra saker med och ha trevligt med på kvällar och helger, men samtidigt som en grupp där det är ok att dra sig undan och göra sitt när man känner för det. Alla har väl en del böcker och artiklar att läsa och annat att göra vid sidan av arbetet här.

Det är två andra kurser på gång samtidigt - en med typ 13 pers och en med 9. Där verkar det vara mer amerikaner och fler på lägre nivå (= yngre). Ganska skönt att kunna köra sitt eget race då (även om många av dem säkert är jättetrevliga också, även om de ser sådär blasé ut och mest snackar om att åka och köpa öl). Gött är också att labbet är öppet 24 timmar om dygnet, så vill man jobba så är det bara att gå dit.

Kursen i sig verkar också mycket bra. Idag var vi ute vid sjön och kollade på levande diatoméer, hade två introduktionsföreläsningar och gick igenom hur man ställer in mikroskop (vilket var superbra eftersom ingen förklarat det för mig tidigare - jag har bara gissat mig fram och det har funkat sådär). Mark och Sarah, som är lärare, är jättebra och den enda som är lite tradig är Lourdes som är "teaching assistant". Hon gick kursen förra året och verkar ta sin roll som nånslags ledare på lite för stort allvar...

Maten verkar också vara bra - till lunch fick vi kycklingtortillas med en massa sallad och fruktsallad och gosaker och till middag blir det nog något med köttfärs. Så det lär inte gå någon nöd på mig (utom lördag kväll och söndag morgon när det inte serveras mat).

Här kommer lite bilder av hur saker ser ut:


Mina två sängar och en glimt av den tjocka heltäckningsmattan...


Rummet från den inre sängen - handfat till vänster.


Och det lilla badrummet som av någon anledning också har en röd värmelampa i taket.


Byggnaden som jag bor i (andra dörren från höger)

Labbyggnaden utifrån

Och labbet inomhus

FRAMME

Nästan 26 timmar efter att jag steg upp imorse så är jag äntligen framme! Ligger på den andra stora dubbelsängen i mitt motellaktiga rum (komplett med brun heltäckningsmatta - bilder kommer) och skriver blogginlägg innan jag kollapsar av trötthet.
Resan O'Hare - Sioux Falls gick bra. Hamnade bredvid en söt liten amerikansk tjej (ca 23 kanske) som frågade var jag kom från och sen tyckte det var superspännande och hade jättemycket frågor om Sverige. Från hur utbildning och sjukvård funkar till "do you speak sweden? I mean your own language? Or do you speak english" och, efter att jag sagt att jo vi pratar vårt eget svenska språk "do you speak swedish in school as well - with your friends?" "Wow, that's amazing". Intressant.... Och sen "do you have your own money?". Till och med trevliga goda amerikaner (för hon var verkligen supergullig) är ganska blåsta med andra ord... Men vi fick snackat om Barack och Clinton och om demokrater (hon är demokrat) och kriget i Irak (hon är mot) och gay marriage mm. Kul. Och både hon och en annan främling blev helt chockade när jag sa att man inte får stipendier för utbildning för idrott i Sverige och att vi inte har några egna universitetslag eller highschoollag och sånt alls. Att det inte finns några jocks och cheerleaders. De kunde inte föreställa sig detta.
Sen visade det sig att flygvärdinnan hade bott i Malmö i ett halvår med sin dåvarande svenska pojkvän (hon såg min Lunds-universitet-tröja). Lustigt.
Nåja, en trevlig resa. Och spännande - lärde mig lite själv också för tjejen (Tammy) hade växt upp på indianreservat och var nativ american och hette Dansande fjädern som spirit name. Coolt.
Sen kom jag i alla fall fram, möttes upp av Peter - chef för stället - och två killar som också ska gå vår kurs. Tog 1,5 timmar att åka hit till labbet ungefär och fick snackat lite med dem och fick bra vibbar. På vår kurs är vi 9 och inte nån är amerikan. Och dessa två killar var också lite äldre så jag tror att rädlsan för 20-åriga amerikanskor var obefogad. Träffade också våra två lärare i labbet och de verkar också supertrevliga. Och jag har trådlöst intenet på rummet. Blir nog bra det här. Men nu måste jag sova för det känns som om min hjärna håller på att smälta.

Chicago O'Hare

Söndag den 1 juni 15.40 Chicago tid, 22.40 hemmatid. Har nu varit på resande fot sedan kvart över fyra i morse och börjar sega till rejält. Sitter på O’Hare och väntar på mitt sista flyg till Sioux Falls som ska gå klockan halv sex ikväll. Allt har gått bra hittills, men nu börjar jag längta efter att komma fram. Drygt att resa så långt. Men resan över atlanten var schysst med egna skärmar och kamera under flygplanet så att man kunde titta på grönland när man flög över där och även det spektakulära strömlinjeformade landskapet i newfoundland. Dessutom såg jag pingpong-kingen och Horton (Horton var rolig, pingpongkingen bra men hemsk).
Bra var också så klart att jag kom in i landet. Fick en schysst homeland security-officer som i och för sig hade ett litet förhör med mig men i formen av att han var intresserad (vad ska du på för seminarium? Jaha – så du är typ ekolog? I Iowa – vad finns det för sjöar att titta på där? Osv. Fick lämna fingeravtryck och bli fotograferad, men in kom jag. Men jösses vilket ställe detta är. Tänkte att ”världens största flygplats, den måste vara rätt schysst”. Men icke. Enorm och svårgriplig och ganska tradig och sunkig. Inte många schyssta sittplatser. Kastrup är ju värsta lyxplatsen i jämförelse. Så jag åt lite (och blev lite gladare), drack en starbuckskaffe och letade sen upp min gate och satte mig här i plast-lädersätena.
Lite nervös för resten av resan – eller för att komma fram. Men mest känns det kul och spännande. Skönt att jag ska åka ut på landet och vara på ett och samma ställe. Hade verkligen inte velat åka in i Chicago nu och behöva hitta ställe att bo osv. Inte förtjust i superstora amerikanska städer (nu har jag bara varit i New Yoek iofs och är ganska trött och kinkig efter resan, men ändå). Och känner på mig att kursen kommer att vara bra och att folk kommer att vara trevliga. Och jag har eget rum! Det är värt så mycket!