Jag vet att amerikaner är en lika blandad (eller mer) samling människor som vi och att det finns alla de slags människor där, men jag kan inte låta bli att förundras över de amerikaner jag verkar träffa på ändå. Antingen är de inskränkta, tröga och ganska dumma i huvudet, eller så är de akademiker som är helt absurt pigga, positiva och käcka. Hade tidigare i höstas en amerikansk föreläsare som var helt bortom denna värld - hon var ung (ca. 30), superframgångsrik (assistant professor), superpiffig (uppsatt hår, smink, snitsiga kläder och högklackade skor!?), superentusiastisk ("oh wow, it's so AMAZING!) och superkunnig. Hon pratade fort och intensivt, vandrade runt i klassrummet och var så energisk att man trodde att hon snart skulle sprängas. När vi kom ut från två timmars föreläsning tittade jag och Petra (en av mina kollegor) på varann, på våra bekväma kläder, osminkade ansikten, hår hopdraget i en tofs och gympaskor, och kände oss helt matta. Hur ska man någonsin kunna bli sån? Och hur orkar hon?
Har sedan tidigare träffat Shannon (Jonas bästa kompis Petters fru från USA) = superframgångsrik och ung forskare, supergullig, supertrevlig, superpositiv ("that's so GREAT") och superlyckad. Jättesöt och snäll och trevlig, men ger en lite lätt prestationsångest... Och nu så har vi ännu en sådan amerikan (dock en man denna gång) på statistikkursen. Han är framgångsrik forskare, jobbar jättemycket, är hela tiden jättepigg och entusiastisk och uppmärksam, ska göra en svensk klassiker nästa år (trots att han ännu inte kan simma), kom i tisdags till föreläsningen efter att ha tävlat i nattorientering hela natten, och är allmänt ganska ansträngande. Säkert en fin människa, men jag kan inte låta bli att känna "men tagga av nu". Avundsjuka? Säkert. Men försök själv komma trötta och lite halvmatta till en föreläsning och mötas av detta monster av energi och positiv inställning till livet. Man orkar inte...
Så det där med att göra en post-doc i USA känns inte särskilt lockande (inte att göra en post-doc alls iofs). Tänk om alla är så där? Vilken fasa! Tänk att inte ha någon vän att vara trött med, att tycka saker inte är så himla fantastiska och "amazing" med och att allmänt få förakta andra människor med ;-) Galet.