Idag ska jag ägna dagen åt den dominerande uppgift jag har nu – att lära mig att koppla av. Det går sådär men bättre och bättre dag för dag. När man har varit väldigt stressad väldigt länge så är liksom hjärnan inställd på det och börjar oroa sig och göra planer även för dagar då jag inte har något att göra (“ok, då stickar jag mellan 10-12 och sen kan jag spela playstation och sen ska jag träna – bäst att göra ett schema”). Otroligt fånigt! Ska försöka lära mig att inte oroa mig och inte känna krav och måsten. Men det är väl som folk som jobbar och har semester säger – det tar tre veckor att varva ner och sen har man en riktig semestervecka. Eller som handledar-Daniel sa när vi träffades igår “jag säger till mina doktorander när de är klara att nu har du en sexmånadersperiod framför dig då du inte kommer kunna få något gjort och bara ska försöka slappna av”. Är väl lite likadant efter magister tänker jag mig (men förhoppningsvis inte 6 månader...).
Dagens plan är med andra ord att inte göra någon plan utan ta dagen som den kommer. Kan läsa deckare, kan sticka, kan spela playstation, kan träna, lyssna på radio...
Läste i sydsvenskans söndagsbilaga en intervju med Ola Lindholm (KP-chefredaktör, programledare för Wild Kids mm) och han sa en sak som har fastnat hos mig. Han sa att han verkligen inte gillar alla som snackar om “Carpe Diem” och hela “fånga dagen”-filosofin. Och jag håller med. Det är visserligen en fin tanke i grunden att man ska stanna upp och njuta av den plats där man är och inte hela tiden stressa framåt, men för mig blir hela tanken en stressfaktor i sig. Känns skitjobbigt om man nu ska fånga varje dag och göra varje dag speciell och njuta av alla ögonblick. Jag menar, ofta har jag ganska tråkigt, och tycker att det är ganska skönt. Det är skönt att ha dagar som inte är något speciellt, att ha dagar som bara försvinner förbi. Det känns så naivt att tro att man kan undvika det och det känns stressigt att man ska göra något så himla bra av var dag. Om jag nu är ledig idag – utnyttjar och fångar jag den dagen bäst när jag sitter i soffan och stickar? Borde jag inte ge mig ut och njuta av naturen och ta till mig allt vackert osv osv? Och ska jag må dåligt för att jag oroar mig för framtiden och försöker planera och tänka framåt? Då är jag ju en dålig carpe-diemare. Men å andra sidan en ansvarig och vuxen människa.
Vet inte varför hans uttalande slog an en sträng hos mig just nu men det är väl för att jag just har en period då jag inte gör så mycket och känner mig stressad av det. Och för att jag läste någon insändare där någon körde på med hela fånga-dagen-grejen. Blev väl lite provocerad. Så det kändes så befriande med någon som vågar säga att han inte gillar den inställningen, speciellt nu när var och varannan person säger sig ha “carpe diem” som motto....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar