Min handledare är fantastisk på många sätt men samtidigt är han också oerhört irriterande ibland. Pratade nu i morse om hur det är att börja doktorera och att de två nya doktorander han fick i maj verkar ha funnit sig någorlunda till rätta och ha koll på vad de ska göra och så vidare. Och då säger han att "ja de två och kanske också du ville ju, när de började, att jag skulle berätta för dem vad de skulle göra. Och jag vägrar göra det. De måste ju skriva sin avhandling själva och de måste fatta egna beslut och bestämma själv". Och jag tycker att det är en så jäkla konstig och störig inställning! Speciellt när han i nästa andetag säger att "ja kommer man från grund- och magisterstudier där man hela tiden blir ledd till detta där man får helt fria händer så är det ju svårt". Ja tro fan det när man inte får någon hjälp! Hur kan man förväntas bli helt självständig sådär över en natt?! Och vad är handledarens roll om inte att handleda? Han har nån (antar jag) störig amerikansk syn på saker och ting där allt är upp till individen och saker ska vara svåra för att man ska skilja agnarna från vetet och så vidare, och det gör mig verkligen förbannad! Inte konstigt att jag blev deprimerad och att Maja som började för några månader sedan också mådde jättedåligt i början! Är det så det ska vara? Är det så fantastisk forskning skapas?? Är det så man fostrar en kreativ miljö - genom att göra folk stressade, osäkra, oroliga och vilsna?? Borde kanske ta upp detta med honom när han säger sådana saker, men samtidigt vet jag att det inte är lönt. Han är professor superduper och om jag säger att jag inte håller med så kommer jag att ha fel. Jag har ju ingen erfarenhet och har inte offrat hela mitt liv för forskningen...
Blir också irriterad när han plötsligt, helt apropå ingenting, börjar berätta om min handledare Sheri som stiger upp klockan 5, springer, duschar och sen är på jobbet 7 och jobbar till 19. Jaha? "It's not a 9 to 5 job, Linda". Nähä? Säger du. "If you want to succeed it's just hard work that counts". Jaha - jobbar inte jag tillräckligt hårt eller? För att jag tar semester? För att jag har andra intressen också? Eller vad? Och sen berättar han om en artikel han läst där det stod att bara 19% av alla som söker post-doc-tjänster får dem i Sverige. Ja... där ser man... Och jag förstår väl att han kanske vill förbereda mig eftersom han tycker att jag är bra och vill att jag ska fortsätta och bli värsta forskaren, men jag tror inte att jag vill det. Jag tänker i alla fall inte åka till USA och göra en post-doc för deras jäkla krav på att man ska jobba 10 timmar om dagen 6 dagar i veckan ställer jag inte upp på! Dessutom har jag bara varit här i ett år, jag kan väl få vänta lite med att tänka på vad jag ska göra i framtiden!?
Ja, han är en märklig man och ibland förstår jag verkligen inte vad han vill ha sagt. Han vill väl att alla ska gå den vägen han har gått eftersom han säkert alltid varit brilliant och klarat sig själv och jobbat självständigt och gjort post-docs runtom i världen och offrat familjeliv och barn för att bli den han är. Men jag ser verkligen inte det som en förebild, snarare som ett avskräckande exempel. Tiderna förändas och Sverige är inte USA och vi är inte beredda att lägga mer än 8h om dagen 5 dagar i veckan på vårt jobb. I alla fall inte som regel. Vi (i alla fall jag, Johan, Andreas och Petra på institutionen) har andra saker i vårt liv också men tror att vi kan vara duktiga forskare ändå.
Men universitetsvärlden är trög och konservativ och det kommer väl ta flera generationer innan saker och ting förändrar sig. För det finns ju alltid superambitiösa killar (oftast) utan liv och intressen som ägnar all sin vakna tid åt sin forskning, och det är ju de som kommer att bli professorer om 20 år och då kommer de att tycka att alla studenter och doktorander också borde vara som de själva var och så fortsätter det och fortsätter...
En lite bitter elegi blev det här på morgonen i labbet, tur att det är semester om några timmar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar